Upp som en sol och ner som en pannkaka

Så kändes hundägandet idag...

Det var lite svalare så jag satte mig i skugggan där det fläktade med Willow och tänkte bara njuta av livet en stund innan vi promenerade vidare. Medan vi sitter där kommer en familj med en liten terrier gående och Willow börjar stormskälla och gör till och med nån sorts utfall. (Vi är dock aldrig i närheten av vare sig hunden eller människorna)

VA?! Var är min hund? Vem har satt fast en drägglande arg best i kopplet istället?!

När dom passerat tystnar hon och jag sitter lätt chockad och försöker fundera ut vad som hände. Gjorde jag nåt fel? Varför betedde hon sig så??

Bestämmer mig för att sitta kvar lite till för att visa Willow att det allt är bra. Försöker slappna av. Distraherar mig med att försöka komma på en ny rallybana.

Sen kommer det två ungdomar med en bordercollie (bordercolliemix?) och Willow exploderar igen. Får tyst på henne lite snabbare genom att jag lyckas resa mig upp och ställa mig mellan henne och hunden.

Fattar ingenting. Mår dåligt över att Willow troligen skrämt både hundar och människor eller i alla fall uppfört sig väldigt illa.

Gick en hyfsat lång sväng genom området och ut i skogen. Inga fler konstiga fasoner, inte ens när vi såg en av områdets pitbulls - Willow såg bara glad och avslappnad ut och indikerade att hon gärna ville bort och leka.

Väl hemma kom jag på att vår uppfödare varnade mig för att kortison kan ge humörsvängningar åt alla håll. Pratade lite med vår rallyinstruktör som sa samma sak och att det kunde sitta i ett par dagar till. Hoppas att det är det som är problemet!